Hur skulle du känna om du blev utstirrad varje gång du gick utanför din egen ytterdörr? Hur tror du att det skulle kännas att vara den som är annorlunda, som alla tycker är konstig och som inte är “som alla andra”?

Alla har känt, eller kommer känna sig utanför någon gång i livet, det är en helt normal känsla som ofta kanske grundar sig i osäkerhet hos individen eller i hur samhällsnormer talar om för oss vad som är fint, normalt, bra, och så vidare. Listan kan göras lång på saker som vi förväntas leva upp till och det är svårt att inte påverkas. Vi vill gärna förändra oss själva, det kan handla om både utseende och personliga drag, såsom ens vikt eller att man är blyg. Vi vill ändra oss för att passa in i ett ideal, och även om jag personligen tycker att det är synd att man ska behöva känna att man måste ändra på sig för att räcka till, så är det många gånger saker som faktiskt är möjligt att ändra på (även om det såklart är olika svårt för olika individer).

Men tänk dig att det där som du så gärna vill ändra med dig själv, som varje dag får dig att känna dig utanför, annorlunda och otillräcklig, är något som du inte kan styra över. Det kan till exempel vara en medfödd missbildning, eller en ansiktsförlamning som kommit av en sjukdom. Eller så kan det vara något helt annat, det finns såklart även “osynliga” funktionsvariationer och sjukdomar. Som inte syns på utsidan, men som kan kännas precis lika synliga och förhindrande för individen som har dem. Skillnaden mellan att vilja gå ner i vikt och att vilja bli av med en missbildning, är att det ena är möjligt. Med det sagt tycker jag inte att alla som vill gå ner i vikt skall göra det, bara för att det är möjligt, men jag tror att det är viktigt att försöka förstå hur det kan kännas att vilja förändra något som man inte kan förändra.

Det handlar inte om att förändra sig, och ändra på sig tills man passar in, det handlar inte heller om att acceptera att man är som man är, och att man aldrig kommer kunna göra något åt det. Vi behöver gå djupare in i problemet, och synen på vad som gör en människa tillräcklig. Vi behöver sluta se på idealet och tänka det är vackert, så ska man vara. Vi behöver se på människorna runt omkring oss och tänka alla är vackra, ingen behöver ändra på sig.

Tänk hur tråkigt det vore om alla var “som alla andra”. Om vi alla var likadana, såg likadana ut och pratade likadant. Vi skulle gå miste om den fantastiskt vackra mångfald som vi har idag, där ingen är den andra lik. Men för att det ska vara bra för alla, så behöver vi inkludera även de som anses “onormala” och “utanför”. Många är nog rädda för det som är okänt, faktum är att alla är biologiskt programmerade att känna rädsla för det som är okänt för oss. Idag är emellertid människan långt ifrån att leva i en sådan situation där vi drar nytta av våra primära beteenden. Sen är det också fel att kalla en annan människa för något okänt. För hen är ju i grund och botten just en sak, precis som du, en människa.

Känn inte rädsla inför mångfalden, våga se och inkludera alla. Ett enkelt hej är lätt att dela med sig av, och det kan betyda så mycket för den som får det.

Text av: Philippa Wilkens